Kort om emalj

Emalj på stål
Den emalj som Tilja först lärde känna var den som kan appliceras på stålplåt och går under namnet industriemalj. Emaljen som används är till stor del sammansatt på samma sätt som glas, kvarts, soda, fältspat, flusspart m.m som blandas och smältes. Smältan valsas sedan mellan vattenkylda valsar så att tunna flagor bildas. Dessa kallas i allmänhet för fritta och utgör basen i själva emaljen. Färgerna eller färgkropparna består av metalloxider, dessa blandas och mals med frittan i kulkvarnar till rätt konsistens. Färgen ställs sedan med natriumnitrit eller natriumaluminat. Man kan säga att det är en glasmassa som kan färgas med vita, svarta eller kulörta metalloxider. Emaljkonstnärens duk är en stålplåt 1,5 - 2 mm tjock. Plåten ska ha en kolhalt som är mycket låg 0-1,7. Efter att plåten har rengjorts (betats) appliceras en grundemalj. Den innehåller bl. a nickel, kobolt, manganoxid. Dessa reagerar med järnet vilket ger en mycket god vidhäftning. När grundemaljen har torkat bränns den i en ugn som ska ha en temperatur på 810-830 grader i 7-9 minuter beroende på ugn. Efter att plåten svalnat kan det egentliga målningsarbetet igångsättas.

Smyckes- Guldsmedsemalj
Den andra sortens emalj som jag kom i kontakt med är den s.k guldsmedsemaljen eller smyckesemaljen. Den skiljer sig i stort från industriemaljen. Här är bottenmaterialet en kopparplåt, den kräver inte en grundemalj, man lägger istället en fondant direkt på den noggrant rengjorda kopparplåten. Temperaturen är här något lägre vid bränning 760-800 grader. Många färger är transparanta men det finns även opaka färger. Materialet är färgat glas som krossats till ett mycket fint korn och pulver. För egen del tycker Tilja att mindre format är att föredra i det här materialet. Tekniken tillvägagångssättet är det bara att låta fantasin ha fritt spelrum. Gamla metoder; se emaljhistoria.

 

Emaljens historia

De tidigaste emaljerna som man hittills hittat härrör från 1200-talet f.kr i form av enkla smycken. Från 500 och 400 talen f.kr finns emaljarbeten från Grekland och norra och östra medelhavet. Under 500-talet utvecklades emaljkonsten i det Bysantiska riket. Vi får inte heller glömma bort Egypten och Kina. På Louvren har Tilja sett en skulptur från Egypten, en magnifik tupp med inläggningar av emalj. En viktig period i emaljens historia inträffar i slutet av 1100-talet Limoges i Frankrike, man började utföra arbeten i s.k Champlevé mot tidigare Cloissonétekniken. Sedan tillkom Grisailletekniken. På 1600-talet kom det egentliga emaljmåleriet i form av miniatyrporträtt och andra dekorationer. Emaljen fick sitt industriella genombrott på 1800-talet. Uppfinningen att blanda lera i emaljen medförde att emaljen kunde slammas i vatten och få samma utvidgningskoefficient som plåt och stål. Det uppstod en mängd emaljfabriker och som tillverkade allt från delar till spisar, hinkar, reklamskyltar, badkar, handfat m.m. På Kockums tillverkades fina skålar och byttor till sjukhusen de vita med blå kant och som exporterades i stora mängder. På Gustavsbergs badkarsfabrik inrättades i slutet på 1940-talet en emaljstudio, där en mängd konstnärer har utfört sina konstverk. Allt från små bilder till stora monumentala målningar. För Tiljas del kom han i kontakt med emaljen och Gustavsberg 1963 och har sen dess kontinuerligt arbetat med detta material.